Krönika: Kulturvärden - en tärande kostnad? (2-11)
Björn Magnusson Staaf


Kulturdepartementet presenterade i februari en promemoria betitlad Ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området – vissa ändringar i kulturminneslagen. Huvudförslaget i skrivelsen är att företagaren i framtiden ska utse den som ska utföra uppdragsarkeologiska undersökningar. Om förslaget genomförs förändras förutsättningarna för kunskapsuppbyggnad om det förflutna radikalt i Sverige.

Det är kostnaderna för arkeologin som helt och hållet står i fokus i den 60-sidiga departementspromemorian. Man kan bland annat läsa: Genom ökad konkurrensutsättning kommer emellertid de arkeologiska undersökningarna att upphandlas till lägre kostnader. Såväl statliga som kommunala som enskilda aktörers inköpskostnader kommer därmed att minska. Om kostnaden ska diskuteras vore det väl rimligt att ställa frågan vad det är man betalar för – vad är det för värden som denna arkeologi skapar? Ytterst handlar det om de värden som finns omkring oss i form av kulturlandskap och lämningar som speglar historiens djup i tillvaron. Resonemang kring kvalitet och kunskapsuppbyggnad lyser dock med sin frånvaro. I texten nämns inte heller något om uppdragsarkeologins förmedlande verksamhet, som når ut till fler och fler människor. Borde inte frågan vara hur man ska få bästa möjliga arkeologi till rimligaste pris? 

Svensk uppdragsarkeologi håller ur ett internationellt perspektiv en mycket god kvalitet. Om verksamheten i framtiden inskränks till beskrivning, utan vidare mål för kunskapsuppbyggnad och förmedling, försvinner uppdragsarkeologins egentliga värde och då kan vi verkligen tala om slöseri. Kulturdepartementet borde istället verka för att stärka riksantikvarieämbetets, länsstyrelsernas, museernas och de uppdragsarkeologiska aktörernas redan påbörjade arbete att utveckla en kunskapsintensiv, angelägen och kostnadseffektiv verksamhet.

I förslaget verkar man i det närmaste ha bortsett från kulturminneslagens portalparagraf: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Utgrävningar av fornlämningar utförs i allas intresse. Fornlämningar som undersöks är, likaväl som de vilka bevaras, en samhällsresurs, men i kulturdepartementets promemoria framställs arkeologin främst som en tärande kostnad. Om kulturdepartementet anser att den enda kvaliteten i en central kulturfråga som denna sitter i prislappen, så får man verkligen beteckna kulturstrategin som torftig. 


Björn Magnusson Staaf