Redaktörens förord
förf: Ulla Hagberg

Det är en stor glädje för mig att kunna ge Dig som läser denna tidning en lite bredare presentationen av estnisk forntid och arkeologi. Speciellt som här ingår tre rent av sensationella fynd: den stickade vanten från Jöugu, bössan från Otepää och koggen från Ösel.

Som Du ser handlar alla artiklarna om järnåldern och medeltiden. Det är inte så konstigt. Estländarna är med rätta stolta över sina fina vikingatida svärd och silversmycken. Och Estland är rena drömlandet för medeltidsarkeologer. Där finns flera välbevarade medeltida stadskärnor med meterdjupa kulturlager.

För att trots allt skapa litet bättre balans har två svenska forskare ställt samman en kortare historik över Estlands forntid. Den ligger sist i tidningen. Därav framgår att det finns stora hittills oförklarade luckor i Estlands sten- och bronsålder. T ex: Vad beror det på att man inte hittat några spår av renjägare ? Och kom keramiken verkligen tusen år senare till Estland än till Finland?

För egen del tror jag att luckorna beror på att arkeologerna inte haft resurser att utforska vissa perioder hittills. Bilden klarnar säkert. Och där kanske det nu startade samarbetet med svenska arkeologer kommer att sätta spår. Till detta hoppas jag återkomma, kanske redan i nästa nummer.

Tycker...

Bössan från Otepää, ett av världens äldsta handeldvapen
förf: Ain Mäesalu

Eftersom bösspipan var kort, fick skytten gnistor och flammor over sig. Därför, men även för att han skulle kunna sikta bättre, var den försedd med en stång av trä och en hake att stötta vapnet med mot ett murkrön eller en vagn.

Man vet mycket lite om hur de äldsta handeldvapnen såg ut och hur de användes. Medeltidens stränga skråregler - kravet och behovet av att hemlighålla produkternas tekniska data - har resulterat i att både beskrivningar och exakta ritningar saknas.

Gammalmodiga vapen smältes ned för i en liknande legering. Endast den meltillverkning av nya och bättre. Därför påträffas sällan några vapen vid arkeologiska utgrävningar. Man känner t ex endast till ett tjugotal handbössor i hela världen från 1300-talets slut och 1400-talets första hälft.

Tillverkad före l 396
En sådan sällsynthet hittades i Estland 1955 1 samband med arkeologiska utgrävningar på Otepääs fornborg, men inte förrän nu har fyndet publicerats. Den låg under spillrorna av ett nedbränt hus och är antagligen från den tid då borgen förstördes.

Skriftliga källor, mynt och andra fynd visar, att detta hände år 1396 i striderna mellan den Livländska Orden och Tartu (Dorpat) biskopsstift. Bössan måste alltså ha tillverkats före i detta datum. Den har...

Nordeuropas äldsta stickade vante i votisk grav
förf: Jüri Peets

Tidigare trodde forskarna att konsten att sticka nådde Nordeuropa på 1500-talet. Nu vet man bättre. En liten bit av en vit-röd-blå vante har väckt sensation i estländska arkeologkretsar.

Sommaren 1950 undersöktes ett votiskt gravfält i Jöugu, i nordöstra Estland. Gravfältet visade sig vara från 1200-talets slut eller 1300talets början. Först 1980, i samband med bearbetningen av fynden upptäcktes ett litet textilfragment som hade fastnat på en ung votisk kvinnas armring.

Vid laboratorieundersökningen framkom, att den lilla biten var ett fragment av en vante, stickad på strumpstickor. Endast skaftet var bevarat. Vanten hade varit vit med mönster i rött och blått. Under tidernas lopp har den vita färgen gulnat och den röda och blåa bleknat.

Den blå indigofärgen som garnet färgats med hade framställts av vejde (Istatis tinctoria) som växer i västra Estland och på de estländska öarna. Den röda färgen var från rötter av måra. Detta är hittills det äldsta kända stickade föremålet i Öst- och Nordeuropa. 15-1600-talets gravar på Jöugu innehåller flera stickade vantfragment.

Konsten att sticka nådde Västeuropa österifrån med hemvändande korsfarare. Till Sydeuropa kom den redan på 11-1200-talet och spred sig sedan långsamt norrut. På 1400-talet användes i...

Nålbindning - flera tusen år äldre än stickning
förf: Jüri Peets

Den äldsta tekniken var nålbindning. Nålarna tillverkades av trä, ben, järn eller t o m silver. Ögat kunde sitta i mitten eller i ena änden av nålen och en nål kunde ha upp till tre ögon. På sa sätt kunde flera trådar användas samtidigt. Man använde även nålar utan ögon, Tråden läggs i öglor. Genom att trä nålen ut och in genom de föregående öglorna efter ett bestämt system får man en rad sammanhängande öglor.

Konsten att tillverka yllevantar, sockor och mössor med annan teknik än stickning var, som arkeologiska fynd visar, känd långt före 1300-talet i Norden. De färdiga vantarna valkades. Sådana vantar är tjocka, varma och starka. I norra Europa var tekniken känd redan under årtusendet före Kristi födelse. I Danmark känner man till nålar ,med två ögon från neolitisk tid. I Estland har äldsta nålen, hittats i en stenkistgrav frän yngre bronsåldern

Tekniken har använts ända in i våra dagar. Vepsiska kvinnor (ett finskugriskt folk öster om Leningrad) tillverkar ännu sådana vantar, Inte heller i Finland har man glömt den urgamla tekniken, som tydligen av vissa ansågs som svårare och mer tidsödande än stickning. "Den som bär stickade vantar har en lat hustru" säger nämligen ett...

Hedniskt gravskick ger rikaste fynden
förf: Heiki Valk

l Estland fortsatte folk att begrava sina döda hemma i byn långt in i kristen tid. Detta har givit de estländska arkeologerna ett unikt material från sen vikingatid och medeltid.

Estland kristnades av tyskar och danskar under åren 1208-1227. 1 samband härmed förlorade esterna sin självständighet. Under de följande sju hundra åren härskade främmande makthavare i landet.

Detta gjorde att esterna kom att betrakta kristendomen som en symbol för det utländska förtrycket. Envist höll man därför fast vid förfädernas hedniska seder och bruk, inte minst den urgamla traditionen att begrava sina döda nära hemmet.

Under medeltiden fortsatte många att jorda sina döda i de bygravfält som helt enkelt var en fortsättning på den yngre järnålderns gravfält.

På grund av de hedniska dragen och för att dessa medeltida gravar innehåller rika gravgåvor, är de av stort intresse för arkeologerna, speciellt som det fram till 1700-talet finns ytterst få skriftliga källor om ester. Huvudsakligen handlar den tidens skrifter om den tyska överklassen och främmande makthavares inbördes förhållanden.

Det finns över 2000 kända bygravfält i Estland. I regel ligger de på sandiga och grusiga kullar i närheten av nutida byar och oftast nära landsvägar.

Det vanligt förekommande ortnamnet "Kabelimägi"(Kapellberget) antyder...

Silver med gamla vanor
förf: Ülle Tamler

De estniska kvinnornas vackra silversmycken är berömda. Många av dagens smyckeformer härstammar från 1100-1200-talet. Från flera håll i Estland, men flest från landskapen invid Finska viken, har man skatter av silversmycken, halsband, hästskoformade spännen, hängbleck, armband och ringar. Dessa har gömts under oroliga tider på 1100-1200-talet i jorden och sedan blivit kvar i jorden. Oftast innehåller de flera smycken av samma slag, sannolikt en hel familjs smyckeuppsättning som tillverkats av bysmeden.

Hals- och bröstsmycken finns det mest av. De tyngsta halssmyckena, som väger uppåt 300 g, är ringar som flätats eller tvinnats av flera trådar eller har en snodd mittdel. De flesta halsringarna har ovala ändplattor, som prytts med finstilt geometriskt mönster och som slutar i en hake. Sådana halsringar har framställts från 800-talet till 1200talet i ett brett bälte över Nord- och Centraleuropa. Men i Estland fortsatte tillverkningen ända framtill 1500-1600talet. Det vanligaste halssmycket är annars ett runt hänge, ca 3-6 cm i diameter klippt ur ett tunt silverbleck. På detta finns ett enkelt bandliknande fäste av brons, som sitter fast med en järnnit på blecket. Hängena har dekorerats med t ex flätkors, kors, triskeletter och växtornamentik.

Glaspärlor och snäckor
På halsband...

Estnisk brud tog smyckena med sig
förf: Lena Thunmark-Nylén

Banden mellan Östersjöns länder har alltid varit starka. Särskilt tydligt syns detta på föremålen från yngre vikingatiden. l Sverige är det främst Gotland som haft nära förbindelser med de baltiska länderna.

I ett tillägg till den på medeltiden upptecknade Gutalagen berättas det om en utvandring från Gotland till Dagö och vidare genom Ryssland till Bysans. En tredjedel av alla gotlänningar måste lämna ön på grund av hungersnöd. Hur mycket som är historisk sanning har diskuterats, likaså när händelsen ska ha inträffat (själv tror jag att det var under I vikingatiden),

Vissa detaljer har påtaglig verklighetsprägel. Dit hör uppi giften om Dagö. Det är helt naturligt att gutarna i första hand skulle söka sig till sina östliga grannar, som var gamla vänner och bekanta.

Kontakterna torde Ila utvecklats redan i gråaste forntiden men varit mer eller mindre livliga. En intensiv period var vikingatiden, då man från olika länder runt Östersjön sökte sig österut, mot Kiev, kalifatet och Bysans.

Båtburna skandinaver tog vägen dels via Finska viken, dels via Rigabukten, för att nå floderna som förde till Novgorod och Kiev. Vilken led man än väljer, ligger Estland på vägen i och många gånger har nog svear, gutar och ester slagit följe på...

Smeden måste alltid ha sina verktyg till hands
förf: Ain Lavi

På forntida och medeltida estländska boplatser har forskarna hittat slagg efter järnhantering. De hittills äldsta kända spåren av järnsmide i Estland är från tiden kring Kristi födelse och finns på avsides belägna platser.

Från de östra delarna av Estland har material insamlats som tyder på att estländskt järnsmide var av hög klass. Till exempel fann arkeologerna vid provgrävningarna i boplatsen vid Punikvere över 1000 fragment av bläster. Däremot är det sällsynt med smidesverktyg.

Två smeder
Mellan åren 1981-1983 undersöktes det forntida Raatvere vid Peipussjön. Där låg en boplats och ett gravfält vid namn Kalmemäe (=Gravbacken). Järn har tydligen framställts där under 900-talet.

I samband med de sista grävningarna på toppen av kullen Kalmemäe framkom två gropar för smältning av råjäm samt en gropugn 1,5 m i diameter och 0,3-0,4 m djup. Den har upphettats med träkol och använts både för framställning och smide av järn. Där var också två smeder begravna.

Deras gravar låg nära varandra mitt på gravfältet på ett djup av ca 65 cm. De var unga män, som lagts med huvudet i västlig riktning. Vid framrensningen av det ena skelettet fann man ett armband, ett massivt hästskoformat spänne (nr 8 på bilden på denna...

Många fina svärd i vikingarnas gravar
förf: Mati Mandel

Estland har en unik skatt av vackra svärd, speciellt från sen vikingatid. Detta hänger ihop med att hedniska sedvänjor levde kvar där längre än i det övriga Östersjöområdet.

De första svärden nådde Estland redan under yngre bronsåldern, antagligen via Skandinavien. Fragment av två bronsålderssvärd har påträffats på Ösel och kan dateras till tiden 1000-750 f Kr.

Det äldsta järnsvärdet på estniskt territorium är från tidig förromersk tid. Även detta svärd är antagligen importerat. Järnframställning vid denna tid var en nymodighet och inhemsk tillverkning av större föremål kom igång först i början av vår tideräkning.

Från romersk järnålder finns det få vapenfynd. Enstaka spjutspetsar har hittats i gravarna men dessa är små, ingen över 20 cm lång. Tre eneggade och ett tveeggat svärd har påträffats. Det sistnämnda, ett 48 cm långt svärd, liknar en romersk "gladius" och härstammar sannolikt från Centraleuropa.

Under folkvandringstiden ökar vapenfynden. En större variationsrikedom gör sig gällande, särskilt i fråga om spjutspetsar. Även svärd har nu följt sina bärare i graven. Av särskilt intresse är två svärdsknappar, den ena funnen på Ösel, den andra i närheten av Tallinn (nr 3). Den förstnämnda har stiliserade djurhuvuden i ändarna.

Svärdsknappen från Proosa (ett gravfält med en mängd östskandinaviska...

Voternas kvinnor bar magiska hängsmycken
förf: Priit Ligi

Voterna, ett med esterna närbesläktat folk, är idag på,, utdöende. Man räknar med att endast 20-30 personer alla i högålder,i dag talar vo tiska. Förr bodde voterna i trakten runt Narva. Deras kvinnor var vida kända för sin skönhet.

Mellan Finska viken och Peipussjön ligger Estlands skogrikaste område. Det har fått sitt namn Alutaguse efter en välkänd fornborg Al ulinna. Områdets nordligaste del, nära havet, har varit bebott i över två tusen år.

Annorlunda är det med den sydligaste delen. Där är jordar, som lämpar sig för åkerbruk, sällsynta. Omkring 1100 e Kr vandrade voter in österifrån, tog de obebodda områdena i besittning och anlade de första byarna.

Voterna, eller Vadjafolket, är språkligt sett esternas närmaste släktingar. Deras ursprungliga hemland ligger öster om Narva-ån och, norra Peipussjön, bland annat det område som under historisk tid hette Ingermanland och som på 1600talet tillhörde Sverige.

Flera olika stammar
I det förflutna bestod voterna av olika stammar med delvis olika kultur. Detta avspeglar sig bland annat i begravningssederna. Vid slutet av första årtusendet e Kr använde voterna, liksom esterna, två slags gravar: stensättningar och gravar som inte syntes ovan jord.

Vid 1000-talets början kom en ny gravform i bruk...

Här placerade adeln sina änkor och döttrar
förf: Juhan Maiste

Cistersienserordens nunnekloster brukade framför allt ta emot ensamstående, kvinnor ur adeln. Ett sådant kloster finns under Gustav Adolfs gymnasium i Tallinn. Det speglar stadens äldsta historia.

Strax innanför norra stadsmuren i Tallinn ligger ett gymnasium, som uppkallats efter den svenske konungen Gustav II Adolf. Byggnaderna var en gång i tiden Den Heliga St Mikaels kloster.

Dominikanerklostret och Birgittaklostret i Pirita hörde redan på 1800-talet till stadens populäraste sevärdheter. Men för St Mikaelsklostret ville det sig annorlunda. Tiden har inte varit nådig mot dessa byggnader.

Klostret grundades på Erik Plogpennings tid 1249. För att fira sin lyckade erövring hade den danske kungen Waldemar II låtit uppföra ett kapell för den heliga Wenclaus. Kapellets läge påverkade sannolikt valet av platsen för klostret. Vissa forskare anser att kapellet låg i kyrkans östra del. De ursprungliga, klosterplanerna var storartade, men byggarbetet drog ut på tiden och upphörde helt 1310 eftersom bygget av stadsmuren krävde all tillgänglig arbetskraft.

Hur långt man då hunnit är inte känt. Arkeologerna har t ex grubblat över korsgången (den korridor eller i vissa fall öppna arkad, som brukar gå runt den fyrkantiga innergården i ett kloster). På kyrkans norra sida syns tunga pilastrar och i öster anfangen efter 3,5...

Svenskar gräver i St Mikaels kloster
förf: Ulla Hagberg

l tre säsonger ska svenskar gräva i Tallinn. Och även om man i år inte hittade det som alla hoppats på, kom mycket annat intressant i dagen. Svenska arkeologer är inte bortskämda med att gräva mellan stående klostermurar.

Under esternas frihetstid på 1920-30-talet och strax därefter var det vanligt med forskarutbyte mellan Estland och Sverige. Det var därför inte särskilt förvånande att organisationen Eesti Restauraator (som håller i restaureringen av alla kulturhistoriskt intressanta hus i Estland) och AGU (arkeologemas huvudorganisation) bad Sverige om hjälp med utgrävningen av Sankt Mikaels klostergård i Tallinn.

Det svenska riksantikvarieämbetet lovade pengar och fyra svenska arkeologer utsågs att resa.
- Vad estländarna framför allt hoppades var att vi skulle finna fundamentet till korsagången (se bakgrundsrutan). Men det har vi inte gjort ännu, säger Anders Reisnert, en av de fyra.

- Men att det funnits en korsgång åtminstone längs östsidan av klostergården, det är säkert. Det ser man av märken i klostermurarna. Den var i två våningar, så att nunnorna osedda av vanligt folk kunde ta sig från sin sovsal till kyrkläktaren. Man kan ju föreställa sig att det var drygt med de obligatoriska mässorna klockan tolv och fyra på natten och sex på morgonen.

Två...

Kravell ovanpå förbryllar forskarna
förf: Vello Mäss

Estlands hittills äldsta kända fartygsvrak är en slags kogg med mycket säregen bordläggning, och kölsvin. Den hittades strax intill Ösel för några år sedan.

I långliga tider har östra Östersjön haft livlig sjötrafik. Många vikingaskepp och hansakoggar har seglat längs Estlands väst- och nordkust.

Att färdas till sjöss har alltid varit riskfyllt. Rester av båtar som gått i kvav träffar man på överallt. Alla slags vrak vilar på sjöbotten eller är begravda i sanden längs våra kuster.

I den estländska skärgården upptäcktes 1985 ett intressant gammalt fartygsvrak. Det låg halvt inbäddat i bottenslammet i sundet Väike-Väin strax utanför ruinen vid Soneburg (Maasilinn på estniska), en borg som tillhört Tyska Orden.

Bränts och sänkts
Sundet, där vraket låg, går mellan öarna Moen (Muhu) och Ösel. Under förhistorisk tid och på medeltiden var detta vatten hårt trafikerat. Tre viktiga platser ligger på dess stränder; hamnen Tornimäe och fornborgen Muhu, båda från forntiden, och den medeltida Soneburg.

Strax intill borgen fanns en hamn för små kustgående båtar medan större fartyg måste ankra upp 2-300 meter från stranden. Upptäckten av skeppet var resultatet av många års arkeologiskt sökande. Vraket låg på tre meters djup, antagligen på den plats det en gång ankrat...

Labyrinten i gamla svenskbygderna
förf: John Kraft

Den svenske labyrintforskaren John Kraft inbjöds i somras att leta labyrinter på Dagö. De tycks, liksom i Finland, höra samman med kusten och fisket och vara en del av kultur, som de svenska kolonisterna förde med sig, konstaterar han.

Dagö har länge varit oåtkomligt för utlänningar. Fortfarande finns det restriktioner för besökande, men med rätt sorts papper i handen går det nu att passera kustbevakningens kontroll vid färjeläget Heltermaa.

I början av juli besöktes Dagö t ex av en grupp gammalsvenskbybor. Deras förfäder tvångsförflyttades 1781 från sina gårdar på norra delen av Dagö till Ukraina. 1929 fick de en chans att flytta till Sverige, vilket också många gjorde.

För första gången på mycket länge hördes åter den ålderdomliga svenska dialekten i dessa trakter. En av de ester som var med, berättar för mig om hur gripande det var att se de gamla smeka marken som de aldrig förut trampat.

Svenskar byggde dem
Själv har jag också lockats till Dagö av gamla svenskminnen. Museet på Dagö hade bett mig hjälpa till med utforskningen av Dagös labyrinter. Här i Estlands gamla svenskbygder finner man nämligen exempel på dessa gåtfulla figurer som har sina rötter i medelhavsområdets bronsålder och som i Norden levt...

Stenålder österut
förf: Pär Hansson

Svisch! Svisch! Svisch! En svärm av spjut svirrade iväg, slungade av muskulösa armar. De flesta träffade mammutens välhåriga kropp. - Svisch! Svisch! Svisch!

Ännu en spjutsvärm sökte sitt mål. Mammuten brölade och tycktes vaxa i storlek, men plötsligt brast de stora ögonen och den enorma kroppshyddan började försiktigt röra sig fram mot det fällda jättebytet för att börja uppstyckningen.

Paleolitisk vardag.
Ja, så kan kanske en jaktscen ha gestaltat sig i Ryssland för 2500 år sedan, på mammutjägarnas tid, I den nyutkomna boken Utflykt till stenåldern, text av Karel Sklenar, är inte bara denna utan många andra scener ur stenåldersjägarnas vardag ypperligt illustrerade av Pavel Dvorsky och Eliska Sklenarova (Tidens förlag) översättningenär gjord av Lars Göran Larsson och fackgranskningen av docent Hans-Åke Nordström.

Bokens hemland är antagligen Tjeckoslovakien. Förtrogenheten med tjeckisk arkeologi är tydlig. Ursprunget är således ett socialistiskt land före hösten 1989 får man ett intryck av. Honnörsordet "arbete" förekommer titt som tätt och stundom något mekaniskt. Man förknippar ju inte osökt begreppet arbete med jägarlivet under paleolitisk tid.

Boken är annars rekommendabel. Särskilt som den rör sig till så stor del i östeuropeisk miljö. Men Västeuropa är ändå inte försummat. Konstkapitlen kan självfallet inte förbigå grottkonsten i Frankrike...

Inga renar fanns när isen smalt undan
förf:

Fisknät, spjutspetsar, pilspetsar, harpuner och ljuster berättar om Kundafolket, Estlands första inbyggare.

Estlands natur påminner om Sydsveriges. När inlandsisen började dra sig tillbaka, kom de första människorna sannolikt från söder och sydöst. En viktig skillnad mot Sverige är att det i Estland inte finns några spår av renjägare som följde isranden norrut.

Den hittills äldsta kända boplatsen Pulli i sydvästra Estland (nära Pärnu) anlades ca 7500 f.Kr. Enligt fynden tillhörde boplatsen den sk Kundakulturen, en mesolitisk kulturgrupp som sträcker sig over hela Ostbaltikum. Den har sitt namn efter en ca 1000 år Yngre boplats, Kunda, i norra Estland.

Den sedimentära kambrosflurberggrunden kommer i dagen på många ställen i norra Estland liksom på Öland och Gotland, Alvarmarker kallas på estniska för lood eller loopealne, Sådan är miljön t ex kritig boplatsen i Kunda,

I vad som varit en forntidasjö fann man vid utvinning av kalk på bottnen redan omkring 1870 arkeologiskt intressanta föremål. Så småningom upptäcktes själva boplatsen på ert kulle, Lammasmägi, som en gång utgjort en ö i sjön Kunda.

Den försvunna sjön var mycket grund (1,54 m) och kan jämföras med Gotlands insjöar, t ex Tingstäde träsk. Ben- och homredskap, såsom harpuner och yxskaft, och föremål av i kvartsit...

Keramik från öster vittnar om nya tider
förf: Christer Westerlundh

Började människorna i Estland använda lerkärl tusen år senare än i tex Finland? Och i så fall, varför? Det är en fråga som forskarna grubblar över. Och varför finns det inga spår av jordbruk?

Omkring 3000 f Kr kommer den första keramiken i ID Estland. Det är en viktig arkeologisk händelse, som är förknippad med den ovanligt stora boplatsen vid floden Akali väster om Peipus, Estlands största sjö. Denna boplats bar flera skilda kulturlager som det varit möjligt att tidsbestämma.

Nu börjar människorna slipa sina stenredskap. Däremot finns det inget som tyder på att de börjat odla jorden, något som i Central- och Västeuropa (inklusive Sverige) är det tredje och viktigaste kännetecknet på neolitisk tid.

Jakt på skogens djur, särskilt älg, bäver och andra pälsbärande djur som vildsvin och uroxe, andfågel, fiske och säljakt var fortfarande de viktigaste näringsgrenarna.

Förebilderna till den sk kamkeramiken, som är typisk för denna period, bör ha kommit österifrån. Den torde ha utvecklats kring Karelska näset av öster ifrån kommande finsk-ugriska stammar, dit även de nuvarande esternas förfäder hörde och sedan ha spritt sig väster- och söderut.

I Finland är keramik vanligt redan 4000 t Kr , och i östra Lettland några hundra år senare...

Svensk brons i Estland - estnisk keramik i Sverige
förf: Hille Jaanusson

Sverige och Estland tycks ha haft täta förbindelser med varann under bronsåldern. Dels bytte man varor, dels lärde man sig av varann både när det gäller teknik och stil.

I jämförelse med Sydskandinavien är Estland ganska fattigt l på forntida bronsföremål. Metallen måste ju importeras och man måste då ha något att erbjuda som bytesvara, om man inte rätt och slätt skulle röva dyrbarheterna. Sannolikt saknade den tidens estländare lämpliga bytesvaror,

De estländska bronsföremålen är ganska lika de skandinaviska. De anses vara importerade eller tillverkade i Estland efter skandinavisk modell.

Även om estländarna snabbt lärde sig bronsgjutningens svåra konst - man har hittat rester av verkstadsplatser på Ösel - förmådde de inte utveckla en egen stil. Men detsamma gäller även den rika Mälardalen. där folk troget följde alla modeväxlingarna i Danmark och Skåne. Om bronskulturen i Estland alltså vittnar om skandinavisk expansion österut, visar keramikens spridning nästan det motsatta. Östersjöfinsk strimmig keramik och textilkeramik hittar man i små mängder på flera boplatser i östra Mälardalen från yngre bronsålder. Vid Darsgärde i Roslagen har man t o m funnit en hel boplats med sådan östersjöfinsk keramik, Skäror av kandinavisk keramik har hittats i Estland, men endast vid kusten.

Hittills har man inte funnit...

Tarandgravar och skattfynd tyder på kontakt över havet
förf: Christer Westerdahl

Det är inte så konstigt att detta temanummer av PA till övervägande del handlar om Estlands järnålder. Det var en rik tid som givit forskarna mycket intressant att studera.

Under förromersk järnålder (ca 500 f Kr - ca 50 e Kr) breder seden att bygga stengravar ut sig nu över större delen av Estland.

Under romersk tid (50 e Kr - 400 e Kr) togs en ny typ i bruk, de sk tarandgravarna, som består av rektangulära, intill varandra anlagda tarander (= stensträng, inhägnad) upp till l 10 i rad. Sådana gravar är kända också från södra Finland och några liknande anläggningar har även påträffats i Mälardalen (t ex Täby, Botkyrka). Tarandrutorna är rektangulära och brukar som regel vara S- 10 x 2-4 meter stora, och ligga i nord-sydlig riktning. De är delvis fyllda med sten. Och brända ben från flera begravningar kan ligga kringspridda utan synbar ordning.

De döda begravdes antingen brända eller obrända. Tarandgravarna ger intryck av massgravar. Uppenbarligen har de använts av en och samma släkt under lång tid, Gravgåvorna består mest av smycken, mera sällan av vapen och redskap. Det var tydligen vanligt att en eld gjordes upp på platsen i samband med begravningen, kanske för att...

Mer att läsa
förf: Christer Westerdahl

Lembit Jaanits, Silvia Laul, Vello Lóugas, Evald Tönisson: Eesti esiajalugu. Tallinn 1982. (Nyaste standardverket. Tyvärr bara på estniska)

Estniska vetenskapsakademien: Toimetised, (en arkeologisk årsantologi med artiklar på flera främmande språk, bl a tyska)

Nökogude Eesti arheolog ia bibliograafiline 1-2 Tallinn 1998. Bibliografi över sovjet-estnisk arkeologi

Henrik av Lettland: Chronicon Livoniac 1208-1227, (senast utgiven med parallelltexter på latin och tyska av Wissenschaftliche Buchgesellschaft i Darmstadt BRD 1975, utgången. Även utgiven på estniska i Sverige 1962 och i Estland 1982)

Jüri Selirand/Evald Tönisson: Through Past Millennia. Archaeological Discoveries in Estonia. 180 sidor. Tallinn 1984. (illustrerad med instruktiva teckningar, kartor och små, mörka foton. Detta standardverk är svårt att få tag i).

Mati Mandel: Minevikult tänapäevale Tallinn 1984 (en liten bilderbok i färg och svartvitt över arkeologiska lokaler och fynd).

Matti Klinge: Muinaisuutemme merivallat, Borgå 1984 (om välden i Östersjön, finns på svenska)

Vello Lóugas, Jüri Selirand: Arheoloogiga Eestimaa teedel 2 uppl 1989 410 sidor ("Med arkeologen på Estlands vägar" påminner om "Med arkeologen Sverige runt" innehåller uppgifter om de senaste årens utgrävningar och fynd...