Populär Arkeologi 3-2003

---

De första 200 orden i numrets alla artiklar
Tema: Slättbygdens folk

• Läs de 50 första orden i artiklar 1986-2003
• Köp artikel-texter som pdf-fil
• beställ nr 3-2003!
• prenumerera!



Vägar genom årtusendena
förf: Birgitta Gustafson

En gång var arkeologin de storslagna fyndens vetenskap. Dyrbara föremål och jakten på dem gjorde den sägenomsusad. Så är det inte längre. Tvärtom, skulle man kunna säga, är arkeologin idag inte alls inriktad på enskilda föremål, hur fantastiska de må vara, utan på dess sammanhang, kopplat till människorna bakom fynden och till deras samhälle. Det är därför arkeologerna blir så bedrövade när fynden rycks från sin exakta plats och inte kan hänföras till sitt ursprung. Kunskap tas ifrån oss, en kunskap som aldrig mer kan återföras.

Vägar och uppförandet av dem hör till vår mångtusenåriga historia. Frånsett förhistoriens vattenvägar har de alltid inneburit ingrepp i landskapet. Och så är fortfarande fallet. De största arkeologiska uppdragsgivarna i vårt land är idag Vägverket, Banverket och olika byggföretag. När de ska uppföra vägar, järnvägar och byggnader är de skyldiga att försäkra sig om att de områden som ska exploateras inte innehåller några fornlämningar. Om myndigheterna, i detta fall länsstyrelserna, misstänker att så är fallet måste byggaren bekosta en arkeologisk undersökning av området. Denna bestämmelse har inneburit att några av de största arkeologiska undersökningarna i vår historia har ägt rum under de senaste decennierna.

En sådan undersökning är den inför bygget av ett dubbelspår...


Slättbygdens folk i nytt ljus
förf: Anders Kaliff

Östergötlands västra slättbygd karaktäriseras av flacka eller svagt böljande slättmarker, idag till stor del en fullåkersbygd dominerad av spannmålsodling. Men även områden med småskaligt jordbruk i ett brutet skogsland, med omväxlande åker, äng och skog, samt strandbundna platser. Här ska ett dubbelspår mellan Motala och Mjölby byggas och har därmed givit möjlighet för arkeologerna att arbeta med lämningar från stenåldern till medeltiden i ett långt tidssammanhang.

De arkeologiska undersökningarna omfattar alltså lämningar från vitt skilda tider, från mesolitisk tid fram till senmedeltid och nyare tid. En viktig målsättning är att betrakta landskapsutvecklingen ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. Sammanfattningsvis är inriktningen för Slättbygdsprojektet:
• Möten på stenåldern
• Slättbygdens människor och byggnader under 5000 år
• Byar blir städer

Dessa teman motsvarar den geografiska uppdelningen på Motala, Fågelsta och Skänninge.

Den arkeologiska kunskapen om den förhistoriska och medeltida bebyggelsen på östgötaslätten är idag mycket knapphändig. Inom det aktuella området har få eller inga större undersökningar skett tidigare. Till det kommer att landskapet utsatts för stora förändringar över tid, beroende på intensiv odling. Det storskaliga odlingslandskapet rymmer få bevarade åkerimpediment. Relativt få fornlämningar i området är idag synliga ovan mark. Det äldre landskapets mångfald med bebyggelse, vägar, mötes-, tings- och offerplatser samt åker-, ängs- och hagmarker...


Stenålder vid Strömmen - stensmeder, fiskare och bensnidare från Motala
förf: Tom Carlsson och Magnus Rolöf

Motala har sedan länge betraktats som en vit fläck på den arkeologiska kartan. Utan kvarstående historiska byggnader, slott eller borgar och avsaknaden av förhistoriska monument har mycket litet intresse riktats mot detta område. Staden förknippas fortfarande starkt till Baltzar von Platen, Göta kanal och Motala verkstad -Sveriges verkstadsindustris vagga.

Inför planerna av en ny järnvägsbro öven Motala ström gjordes under november 1999 en förundersökning på det södra strandområdet. Adressen var Strandvägen 1. Orsaken till de arkeologiska titthålen var att en karta från 1637 markerade de ungefärliga lägena för hus som eventuellt kunde föras tillbaka till medeltid bebyggelse. Våra förhoppningar var dels att finna det medeltida Motala, vars södra bebyggelse kunde ligga här, och dels att söka efter spår från Gustaf Vasas kungsgård "Motala hus", som delvis byggdes av kyrkotegel från Skänninge.

Fynden från de första smala djupschakten visade dock på något helt annat än vi förväntat oss. Bearbetad kvarts, kinnekulleflinta och ben formligen vällde fram. Istället för medeltid och 1500-tal hade vi funnit en omfattande och ytterst välbevarad stenåldersboplats.

Fynden av de första mikrospånen kunde grovt datera aktiviteterna till mesolitikum, jägar- samlarstenåldern. Flera kol 14 analyser och fynden har senare visat att människorna bodde på platsen under främst senare...


Slättmänniskan i tid och otid
förf: Göran Gruder

Kan det här verkligen vara något?
Några dagars schaktarbeten av de centrala delarna vid Sund i Fågelsta har gett oss ett område med mycket diffusa anläggningar. Frågan är om det över huvudtaget går att kalla dem för anläggningar. Enligt arkeologisk fältjargong är det snarare amöbor, bananer och Barbapappor. Men små ledtrådar som eldpåverkad skärvig sten, något enstaka fynd av keramik, strukturer av mörka fläckar vilka bildar en husgrund, en datering från förundersökningen och en blockgrav i närheten gör att den sunt gnagande skeptiska känslan aldrig riktigt får chansen att slå rot.

Scenen utspelar sig i slutet av juli månad. Om några dagar kommer ett hällregn som varar större delen av en arbetsdag. Regnet skapar floddeltan i undersökningsschakten. Därefter fortsätter solen att steka. De svaga mörkfärgningarna; stolphålen, kokgroparna, rännorna som vi märkt upp med gula trädgårdsstickor blir då ett med den ljust beiga, sandblandade leriga undergrunden. Framför oss ligger resterna efter en boplats från yngre bronsålder. En lämning som nästan suddats ut genom årtusenden av odling.

Järnvägsspåret skär osentimentalt rakt igenom landskapet utan hänsyn till topografi. Fornlämningarna som berörs kring Fågelsta är framförallt boplatslämningar. De dateras från neolitikum, yngre stenålder, och framåt. Det vida tidsspannet gör det möjligt att förstå hur...


Skänninges okända historia
förf: Rikard Hedvall, Annika Konsmar och Elisabeth Näsström

Skänninges medeltida historia har framför allt belysts i skriftliga källor, bland annat de institutioner som etablerades i Skänninge under 1200- och 1300-talen. Viktiga politiska och religiösa möten avhandlas också, som flera av Magnus Ladulås stormannamöten och det viktiga kyrkomötet år 1248.

Men det finns också ett äldre skriftligt material i sten, i och runt Skänninge, som belyser Skänninges särställning redan under 1000-talet. Det utgörs av en stor del av Östergötlands samtliga runstenar och tidigkristna gravmonument i vikingatidsstil, så kallade eskilstunakistor.

Nu grävs även Skänninges medeltid fram och fynd gömda i jorden hjälper till att ge en helt ny bild av den äldsta bebyggelsen och de människor som levde där.

På senare tid har forskning rörande Skänninges äldre historia åter blivit aktuell. Därmed har också delar av dess historia förtydligats och förändrats i takt med de nya resultat och tolkningar som kommit fram. Stadens befolkning under 1600-talets mitt har plötsligt fördubblats liksom bebyggelseområdet för det äldsta Skänninge sträckt sig långt utanför det vi tidigare trodde var dess begränsning. Pågående arkeologiska undersökningar och tolkningar av redan uppgrävt material kommer att belysa Skänninges historia ytterligare.

I Skänninges stadsmonografi ges en bild av den högmedeltida institutionaliserade staden. I ett kapitel om...


Ett skepp lastat med morötter
förf: Torsten Svensson

Bananbåtar har vi ju hört talats om men kanske inte morotsditon. Allt skall dock få sin förklaring. I november förra året påträffades vid morotsupptagning en stockbåt vid Stora Yxne träsk i den utdikade Martebo myr -en gång Gotlands största våtmark.

Att traktorföraren överhuvudtaget såg den mörka trästock som låg diagonalt mot morotsodlingens fåror får anses som beundransvärt, inte minst med tanke på novemberdagens matta ljus. Men i själva urholkningen i stocken växte det faktiskt morötter, vilket gjorde att föraren uppmärksammade en avvikelse i torvlagret. Den lyftes då in till åkerkanten och ägaren till marken, Yngve Andersson, tog sedan en föredömlig snabb kontakt med undertecknad vid allhelgonatid.

Vid besiktning kunde det fastställas att det rörde sig om en cirka fyra och en halv meter lång stockbåt. Tyvärr hade den övre delen av båten nötts ned och därmed var det svårt att uttala sig om stockbåtens ursprungliga utseende.

Stockbåtar har ju existerat från stenåldern och ända in på 1800-talet, vilket gör att man bör vara mycket försiktig med dateringen av dessa farkoster.

Ett prov skickades först till dendrokronologisk provtagning. Det enda som då konstaterades var att kurvorna inte sträckte sig så långt tillbaka i tiden, och stockbåten befanns därmed vara äldre...


Krönika: Om stenar kunde tala
förf: Gudrun Välfors


Den släta svarta stenen var skön att hålla i handflatan, så jag plockade upp den från vägrenen.Dit hade den kanske spolats ner av en av de vinterfloder som ibland sköljer över nordvästra Cyperns kust. Vi som gick på grusvägen utanför den fattiga turkcypriotiska byn Akdeniz var en grupp arkeologiintresserade på resa med Marie-Louise Winbladh från Medelhavsmuseet i Populär Arkeologis regi. Under en spännande vecka hade vi följt i den berömda Cypernexpeditionens spår till olika utgrävningsplatser på norra Cypern.

Nu hade vi sett prästens åker i Ajia Irini, där Einar Gjerstad 1929 grävde upp 2000 terrakottastatyetter, varav hälften nu utgör paradnumret på Medelhavsmuseet i Stockholm. De flesta styetterna föreställde tjurar, präster och krigare, men också hermafroditer med ormar. Gjerstad fann också tre bronsstatyer föreställande en hjort och två män med hjortkronor. De var votivgåvor till en fruktbarhetsgud, vars magiska kraft fanns samlad i en rund basaltsten på altaret under bar himmel. Kultplatsen hade använts ända sedan 1200 f Kr, men den utgrävda helgedomen var från 6-500 f Kr .Efter 70 år med ett världskrig och ett långt inbördeskrig fanns bara en vanlig åker kvar intill en kyrkoruin med döda vårdträd.

Väl hemma tvättade jag av den dammiga stenen och...


På jakt efter Cyperns första människor
förf: Birgitta Gustafson


Fram till nyligen trodde man att de första människorna kom till Cypern för 9 000 år sedan. Cypern har alltid varit en ö, utan fastlandsförbindelse och nybyggarna måste alltså en gång kommit hit i båtar.

Under de senaste åren har forskarna emellertid funnit allt fler belägg för att dessa stenåldersmänniskor kom till ön ännu tidigare. Och kanske kom de inte från dagens Syrien och Palestina, som man tidigare trott, utan från Anatolienplatån, i nuvarande Turkiet. En nyckel i resonemangen är förekomsten av stenarten obsidian, som inte finns naturligt på Cypern.

De mest undersökta stenåldersboplatserna på Cypern ligger vid den södra kusten, vid bl.a. Akrotiri och Khirokitia. Men forskarna har inte kunnat följa någon kontinuitet i dessa bosättningar. Det verkar som om människorna plötsligt försvann för att återkomma flera hundra år senare.

Nu har Cyperns stenålder tillfogats fler pusselbitar. Av en slump upptäckte några bönder på öns nordvästkust 1996 en stor stenåldersboplats när de skulle gräva ned kycklingkadaver.

Arkeologerna ryckte ut och gjorde provgrävningar och år 2000 började utgrävningarna i Tatlisu-Akanthou, vilka ännu pågår och kan kasta nytt ljus över Cyperns förhistoria.

Länge trodde man att Khirokitia på södra Cypern var öns första stenåldersbosättning från omkring 7000 år f.kr. Forskarna...


Vad heter du min skarpe vän? - vapennamn i saga och verklighet
förf: Johan Adetorp


I nutida skönlitterära verk som bland annat Lord of the Rings av J.R.R Tolkien kan vi läsa om hjältar och hjältinnor som använder sig av praktfulla svärd. Vapnen har ibland ett eget namn som antyder att de i det närmaste kan betraktas som individer. Ofta har de en rik historia bakom sig och läsaren får lätt intryck av att dessa vapen har ett eget öde i sagovärlden. Den moderna fantasylitteraturen har, inte särskilt förvånande, hämtat mycket av sin inspiration från vår egen historia och mytologi.

Denna artikel tar sitt avstamp i de fornnordiska berättelserna och myternas värld där det förekommer att både människor och gudar har namngivit sina vapen. Detta får tjäna som en färgstark bakgrund för de arkeologiska fynd som tyder på att vapennamn inte bara var en företeelse som förekommit i sagorna.

Vapen i myt och saga
De gick upp på ön och ställde upp sitt manskap. Då kallade Hedin på sin svärfar Högne och erbjöd honom förlikning med mycket guld i ersättning. Högne svarade: Alltför sent erbjöd du mig detta om du vill förlikas, för nu har jag dragit Dainsleif som dvärgarna smidde. Det skall bli en mans död varje gång det är bart och det missar...


Långhundraleden - här samverkar amatörerna med proffsen
förf: Gunnar Olsson och Gudrun Välfors

Långhundraleden var den viktigaste vattenleden in i Uppland genom seklerna innan landhöjningen och 1800-talets effektiva utdikningar stoppade båtfärderna. Ändå var den länge i stort sett bortglömd. I dag har den förvandlats till oansenliga rännilar och några vikar mellan Trälhavet och Mälaren. Industrialismen gick tämligen spårlöst förbi området. Men trots vissa exploateringar kan man ännu läsa landskapets arkeologi och historia som en öppen bok.

Och det gör den livaktiga Arbetsgruppen Långhundraleden, som består av både avancerade amatörer och forskare.

Det var arkeologen Björn Ambrosiani som 1961 myntade begreppet Långhundraleden efter områdets längsta hundare. Bebyggelsen längs ledens stränder var tätare än på det flesta andra håll i det glesbefolkade landet. Under stenåldern låg det mesta av Uppland under vatten, men fiskares skärvstenhögar hittas på allt fler ställen.

Vid Gullbron och Rickeby har arbetsgruppen funnit träkonstruktioner, flottbroar och/eller försvarsanläggningar, från år 600 f.kr. Fornborgar och kultplatser kantar leden. Byarna blev allt fler under järnåldern, och mäktiga stormän begravdes på 300-500-talen e.kr. i storhögar i klass med Uppsala högar vid Vada i Vallentuna och Ärnavi i nuvarande Husby-Långhundra.

Pärlor och siden
I Ärnavis gravar har hittats både pärlor och siden, och exklusiva mård- och rävskinn från Distingsmarknaden i Uppsala...


Gotländsk kalk och marinarkeologi - industrihistoria med nya metoder
förf: Oscar Törnqvist

Norra stenkusten på Gotland bär på en tusenårig historia av kalkstensbrytning. Området är således ett av sveriges äldsta industriområden. Trots att landskapet kring Kyllaj i Hellvi socken är starkt präglat av denna industri så är mycket lite känt om de medeltida förhållandena eller industrins storskaliga framväxt under 1600-talet.

I samarbete med föreningen Lörje vänner och Gotlands Havsgille företog studenter vid Södertörns Högskola en inventering i området i maj för att undersöka hur marinarkeologin skulle kunna bidra med information kring den tidiga industriella utvecklingen.

Undersökningarna fokuserades kring Lörjeudd, där spår finns av kalkbränning från 1600-talet och fram till omkring 1900. Området inventerades efter synliga lämningar och dykare sökte av vattenområdet. Två provgropar grävdes och ett antal anläggningar som påträffades dokumenterades med bl.a. totalstation, GPS och undervattenskameror.

Skeppsvrak och stenrösen
Resterna av två skeppsvrak påträffades, liksom ett antal stenrösen som initialt togs för ballasthögar dumpade i samband med utskeppning av kalk. Det större vraket antogs vara resterna efter skonerten Starkodder, förlist 1903, för vilken förlisningsrapporter finns kända sedan tidigare. Ett antal fragment av keramik, tegel och glas påträffades och tillvaratogs.

Vid närmare undersökningar visade sig att flertalet av de stenhögar som påträffades inne i viken innehöll rester av timmerkonstruktioner i...


Vad gömmer mossen i Boglösa? - amatörarkeolog initierade undersökning
förf: Leif Malm

I Boglösa socken, Övre Rickeby, Enköping finns flera hällristningar från bronsåldern. I området kring Övre Rickeby döljer sig en oansenlig fornlämningsplats med både boplatser och gravar intilliggande en mosse som man inte ser med blotta ögat.

Intresset att ta reda på om det kunde vara en offersjö från bronsåldern där man kunde ha offrat människor eller sänkt ned erövrade fiende vapen, tog fart när jag fick reda på att ingen tidigare undersökning av mossar (Övre Rickeby-mossen har varit en dåtida insjö) hade utförts i trakterna kring Enköping någonsin!? I närheten av mossen ligger två stora skärvstenshögar som de bofasta människorna kastat upp från sina matlagningseldar under flera år.

Innan jag tog kontakt med Sveriges Geologiska Undersökning i Uppsala och Gerad Swarts gick jag flera gånger omkring i mossen för att känna den rätta stämningen och om en offerplats hade kunnat legat bland bronsåldersbosättningarna. Känslan av att det var så gick inte över, så jag bad Gerad göra en provmätning av mossen. Att få till stånd en provgrävning grundat enbart på teorier att mossen i Övre Rickeby kunde vara en "offermosse" skulle kunna bli svårt förstod både jag och flera andra.

Magnetometer i mossen
Våren 2002 påbörjades mätningarna med hjälp...


Böcker
förf: diverse

Svenskt ortnamnslexikon
Mats Wahlberg, red
Språk- och folkminnesinstitutet

Fjätan, Hurva och Töck, märkliga namn på orter i Sverige som gemene man nu kan få läsa om vad de betyder. Detta tack vare Svenskt ortnamnslexikon, utgiven av Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk i Uppsala.

Boken som innehåller cirka 6000 ortnamn lär bli en försäljningsframgång. Människor har ju i allmänhet ett stort intresse av ortnamnens betydelse. Dessutom är bokens layout mycket lyckad och detta förstärks genom att redaktionen valt att ta med ett antal vackra bilder, varav några i färg. Omslaget, målningen Solglitter gjord av prins Eugen, är även det värt att nämnas. Illustrationer, då förutom kartor och diagram, har nämligen tidigare inte varit helt självklara vad beträffar böcker inom denna genre.

Ett annat viktigt grepp är att ge vanligt förekommande ortnamnsefterleder såsom böle, red, tuna med flera egna artiklar. Följaktligen går det snabbt och enkelt att hitta svaret på deras innebörd.

Vilka ortnamnskategorier finns då upptagna i boken? Som svar på detta är det lika bra att hämta ett citat från bokens inledning: "Samtliga namn på landsdelar, landskap, län, socknar, städer och kommuner är medtagna liksom namnen på de flesta tätorter". De enskilda gård- och bynamnen saknas dock...


Sedan sist
förf: redaktion

Glas genom årtusenden

Under hösten äger en kongress rum i London, vilken enbart tar upp frågor och forskning om glasets arkeologi, L´Association Internationale pour l´Histoire du Verre. Current Archaeology passar på tillfället att ha ett temanummer om glas. Det börjar förstås med romarna, i England finns gott om romerska lämningar, därbland glas. Anglosaxarna lärde sig glasframställning och utvecklade den på sitt sätt. Vikingarna var kända för sina glaspärlor och det medeltida glaset blev alltmer bemålat och dekorerat.

På 1600-talet industrialiserades glasframställningen med stora konformade glashyttor. En fråga är nu, vad gör man med dessa industrilämningar? Många har redan rivits, ibland finns den karakteristiska konen kvar men omgivande industribyggnader är borta. Engelska Riksnatikvarieämbetet ska nu arbeta fram ett bevarandeprogram.

Current Archaeology 186


Skandinavien i Roms skugga

Just nu pågår en utställning på Nationalmuseum i Köpenhamn om den påverkan det romerska riket hade på Skandinavien under romersk järnålder, ungefär från Kristi födelse till 400 e.kr. Namnet på den är Sejrens Triumf -Norden i Skyggen af det romerske Imperium.

Den framgångsrika romerska militära expansionen fick ett hastigt slut år 9 e.kr. då det ödesdigra slaget stod i Teutoburgerskogen, en stor skog vid berget Kalkreise norr om Osnabrück i Tyskland. Romarna...


beställ numret!
prenumerera!