Populär Arkeologi 1-2004

---

De första 200 orden i numrets alla artiklar

• Läs de 50 första orden i artiklar 1986-2003
• Köp artikel-texter som pdf-fil
• beställ nr 1-2004!
• prenumerera!



Tänk om...

Ser vi nu ett slags boom i tv som fångar vårt historieintresse? Arn, Hem till Midgård, Riket. Eller handlar det bara om att exploatera detta intresse i form av underhållning och dokusåpor? Vad som är glädjande är förstås att detta historieintresse finns. Vad som är något mer komplicerat är frågan om hur man förvaltar detta intresse. Hur ger man människor tillgång till den kunskap och de fakta som föreligger? De finns, i bästa fall, tillgängliga hos våra statliga museer och länsmuseer. Men deras genomslagskraft är bara en blek skugga av vad tv kan åstadkomma.
Nå, kan vi då se våra arkeologiska forskare, historiker, riksantikvarieämbetesansvariga, och museimänniskor hänga på låset till tv-kanalernas ledningar när dessa ska omsätta det gångbara historieintresset?
Ja, om detta vet jag förstås intet. Men jag skulle önska. Jag skulle önska att varje serie, varje historisk såpa, tog sina tittare på sådant allvar att de anlitade den sakkunskap som med offentliga kulturmiljövårds- och forskningsmedel har till uppgift att ta fram största möjliga kunskap om vårt förflutna. Eller, att alla de kunskapare på det historiska området själva tog kontakt med vår tids mest genomslagskraftiga medium, tv, för att erbjuda sina tjänster. Det skulle kanske fordra visst omtänkande och...

Riddar Greger från Giplinghe
förf: Helena Victor och Emelie Schmidt Wikborg

Ett stenigt kalhygge mötte arkeologerna när de skulle göra en utgrävning för nya E4:an i Sommaränge skog i Viksta i Uppland. Kunde här verkligen finnas något? Jo, det kunde det och fram tonar oväntat bilden av en plats som människor använt under 4000 år. Och, det kanske mest spännande, under resterna av vad som först tolkades som ett fattigmanstorp kunde man gräva fram en stormannagård från medeltiden!

"Riddar Greger Styrbjörnsson kastade en sista blick på sina mannar som just monterade ner de nedersta stockvarven av hans mangårdsbyggnad på Giplinghe gård. Bjällrorna på dräkten klingade när han med blänkande sporrar red ner till sin nybyggda Lindholmens borg; en mer passande ståndmässig boning för Riddar Greger."

Så skulle en medeltida krönikör ha kunnat beskriva en möjlig scen från Sommaränge skog. Det är ett stenigt kalhygge, långt ute i skogen vi ser framför oss. Kan verkligen människor ha valt denna plats av fri vilja? Ja, tydligen, för det skulle visa sig att platsen använts i 4000 år. Vi grävde fram fynd från slutet av stenåldern fram till medeltid!

Innan utgrävningarna påbörjades kände vi till att det fanns tre skärvstenshögar, flera stensättningar samt lämningar från en historisk bebyggelse, förmodligen från senmedeltid, (1500-talet...

Staden vid Västerhavet försvann - eller bytte den bara plats?
förf: Bengt Nordqvist

Av Hallands äldre städer är dagens Varberg en avvikare i den bemärkelsen att denna stad är den enda som inte är beläget vid ett os &endash; en plats där en å möter havet. Men frågan är om inte så tidigare har varit fallet. Vad säger de historiska källorna om det äldsta Varberg? Låt oss ta en närmare titt på vad som kan vaskas fram ur skriftliga källor liksom ortnamn, men även hur fornlämningsmiljön ter sig i Varbergstrakten. De allra äldsta handelsplatserna antas ha anlagts på platser som "har legat under kungligt beskydd". Med andra ord, så bör handelsplatserna därför ha varit strategiskt placerade och belägna på kunglig mark. Andra aspekter är framväxten av andra tidiga handelsplatser längs västkusten och maktkampen mellan Danmarks, Norges och Sveriges kungamakter och den framväxande Hansan.

Upprinnelsen till denna studie är de resultat som uppdagades i samband med en arkeologiskt utgrävning vid Årnäs, strax norr om staden Varberg, i norra Halland. Vi hade indikationer från tidigare undersökningar. Dessutom finns historiska källor som tydde på att det, här vid Årnäs, skulle kunna finnas lämningar från handelsplatsen Aranäs. Fynd av en brakteat (mynt från 1200-talet) samt en blyvikt visade på handelsverksamhet. Det metersmala schakt som vi grävde hade...

Vita hästar och jättar på Englands gröna kullar
förf: Yasmine Kristiansen och Curt Roslund

Den som bilat i det sydengelska landskapet har säkert sett och förundrats över de vita hästar och andra figurer som skurits ut på branta sluttningar. Vad vet vi om bakgrunden till dessa?

Jordlagret ovanför berggrunden av fast krita i södra England är ofta inte tjockare än 10 eller 15 cm. Lyfter man bort grästuvorna, blottläggs kritan som lyser vit i kontrast mot det omgivande gräset. Genom att frilägga kritan har man långt in i våra dagar skapat bilder som syns på långt håll. I dag vet man att åtminstone en häst, Uffington White Horse i Oxfordshire, och två jättar, Cerne Giant i Dorset och Long Man of Wilmington i Sussex med största sannolikhet är från förhistorisk tid.
Det måste ha varit en stor utmaning att göra dessa figurer med enkla medel på branta sluttningar. Grästuvorna skars ut i cirka 40 cm breda linjer för att markera konturerna. Utskärningen fylldes sedan med småsten av krossad krita för att förhindra att lera och grus på kort tid skulle fylla igen den. För Wilmingtonjätten har uppskattningsvis 120 kubikmeter grästuvor grävts upp och förts bort för att ersättas med 300 ton krita. För att hindra bilden från att växa igen måste linjerna rensas och...

Flintsmeder från hela världen samlade i Uppsala
förf: Jan Apel och Kjel Knutsson

I höstas bjöds arkeologiska forskare och flintsmeder från hela världen in till Uppsala och under tre dagar hölls föredrag och heta diskussioner om traditionellt stenhantverk. Symposiets två sista dagar ägnades åt att förmedla kunskap till allmänheten. Deltagare höll öppna föredrag och sista dagen demonstrerade några av världens bästa flintsmeder sitt hantverk för allmänheten. Olika typer av föremål som flintdolkar, spjutspetsar och yxor tillverkades och det fanns även chans att själv prova på flintknackning.

Det var ingen slump att symposiet hölls i just Uppsala. I början av 1970-talet började man här använda stensmide och experiment som vetenskapliga redskap i den arkeologiska forskningen. Tidiga företrädare var t ex nyligen avlidne Thomas Johansson som senare etablerade institutet för förhistorisk teknologi och MNT-utbildningen vid folkhögskolan i Bäckedal, Härjedalen. Senare utvecklade Noel Broadbent och Kjel Knutsson forskningstraditionen inom ämnena redskapsteknologi och redskapsfunktion vid institutionen för arkeologi.

Forskningsinriktningen utgjorde exempel på hur man i den tidens vetenskapliga klimat såg utvecklandet av teorier om sambandet mellan olika typer av aktiviteter och materiella mönster som viktiga för att göra ett naturvetenskapligt arbetssätt möjligt i den arkeologiska stenåldersforskningen. Det här utvecklades till ett viktigt arbetsfält för studerande på både C- och doktorandnivå under 1980-talet i Uppsala...

Krönika: Arkeologi under sekelskiftet
förf: Richard Holmgren

Riksantikvarieämbetet ringde till slut. Jag skulle få mitt första arkeologijobb under den mindre högfärdiga titeln "grovis". Året var 1990 och vi fann endast en rad skodda stolphål. Efter ett tag skiftade de riktning och bildade en ellips. Vi hade funnit en skeppssättning &endash; den tredje största i Sverige. En sensation för den bevandrade och en skev arkeologvardag för en grovis. Mina år i arkeologins regi är en obetydlig episod jämfört med när spadarna sattes i Pompeji på 1700-talet, men några förändringar har jag sett under mina år i branschen. Andra saker är som de alltid varit. Totalstationen har fått oinskränkt makt och mobiltelefoner stora som granatkastare har ersatts av arkeologer som går och pratar med sig själva &endash; det senare, ingen förändring med andra ord. På icke arkivbeständigt material fortsätter man att avbilda kärl till förbannelse och vad alla dessa bunkar innehållit är ett pågående mysterium. Förhalade utgrävningsrapporter är nu nästan up to date och vattentäta skott mellan olika kunskapsområden är en oumbärlig hjälp för att romersk kultur ska väcka förvånad uppmärksamhet i Skandinaven eller för att alldaglig kulturantropologisk teori ska innebära nytänkande för arkeologen. Arkeologi med skandinavisk specialisering har kommit att involvera hela världen därför att de fått så dyra...

En tidsresa genom Nolby
förf: Lars Göran Spång

Vår historia handlar inte enbart om vad som hände i forntiden, den tid från vilken de arkeologiska fynden och lämningarna härstammar. Den handlar lika mycket om hur dessa lämningar uppfattas och behandlas av eftervärlden. Fornlämningar får därmed en mångbottnad betydelse för dagens människor. Som den lilla orten Nolby i Västerbotten, som sedan 1600-talet varit känd för sina fornlämningar. Hur dessa har betraktats och behandlats är också historia. Här berättar arkeologen Lars Göran Spång den historien på sitt sätt.

Kvissleby ligger alldeles intill E4:an en mil söder om Sundsvall. Här ringlar Ljungan fram innan den slutligen når Bottenviken. Man ser inte mycket av varken havet eller Ljungan när man når fram. Trafiken är intensiv och både järnvägen och bilvägar samsas om en hylla mellan den mäktiga Nolbykullen och Ljungan. En vägskylt pekar mot Nolby och här börjar resan.

Vid detta vägskäl som har tusentals år på nacken, finns ett stort monument. Det kanske inte är så imponerande idag. Vi är ju vana vid större byggnadsverk innan vi hisnar. Men på 400-talet var jordhögen som vi står vid säkert imponerande. Den är en av Norrlands största gravhögar, med sina 36 meter i diameter. Gravmonument i form av stora högar...

Medeltida garnstumpar knyter samman Norden med Kanada
förf: Fredrik Ljungqvist Charpentier

Upptäckten av ett par medeltida garnstumpar och träföremål i norra Kanada har kommit att iscensätta ett arkeologiskt projekt som kan komma att revolutionera vår syn på nordöstra Kanadas historia.

Från de medeltida nordiska bygderna på sydvästra Grönland sändes expeditioner långt norrut till en region som kallades Nor¶rsétur i jakt på valross, isbjörn och andra värdefulla arktiska resurser. I västerled verkar man också ha fortsatt att segla i århundraden, även efter de misslyckade kolonisationsförsöken av Vínland under det tidiga 1000-talet, men man höll sig nu på nordligare breddgrader.

Nordborna verkar inte ha seglat längre söderut längs Marklands (Labradors) kust än man behövde för att finna bra timmer. Till Baffin Island och norra Labrador &endash; "Helluland" &endash; sändes säkerligen jaktexpeditioner, precis som till Nor¶rsétur. Men dessa färder, som var så mycket mer betydelsefulla än Vínlandsfärderna, har intresserat få forskare, trots att många intressanta fynd efter nordbornas aktiviteter i kanadensiska Arktis har gjorts. Nu har emellertid nya, först till synes obetydliga, upptäckter gjort att forskarnas fokus håller på att skifta från Vínland till Helluland.

Den arkeologiskt intresserade fader Mary-Rousselière i Mittimatalik (Pond Inlet) på Baffin Island fann 1984 en tre meter lång garnstump begravd i tundran. Fyndet hamnade i Canadian Museum...

Religionsskifte utan brådska - på Gotland tog det 100 år
förf: Martin Rundkvist

Under 1000-talet, i slutet av vikingatiden, bytte gotlänningarna gudar. Tor, Oden, Frej, Freja och de andra fick ge vika för Fadern, Sonen och den Helige Ande samt Jungfru Maria och alla helgonen.

Religionsskiftet låg i tiden.
Alla någorlunda ambitiösa kungar i Västeuropa och på Skandinaviens fastland hade redan tagit dopet. De byggde kyrkor och slog silvermynt med kors på, de grundade nya kristna städer med katedraler och kloster, de verkade för nya lagar med förbud mot forna seder. Sett i ett större perspektiv verkade det oundvikligt att gotlänningarna skulle gå samma väg, och efter dem finnarna och balterna.

Gotlänningarna hade förstås inte haft likadan religion ända sedan jägarstenåldern. Gudar hade säkert kommit och gått genom tiderna, inte minst eftersom alltihop hölls i folks minne utan skriftens hjälp. Om folk blev oense om vad som var rätt tro så fanns det ingen helig bok att hänvisa till för att avgöra saken. Varje generation förvaltade den muntliga traditionen efter eget huvud. En sådan muntligt traderad religion kan uppvisa en enorm seghet genom seklerna, men den är också flexibel och kan snabbt ta upp och svälja nya element. Efter ett par generationer känns nytillskotten lika hävdvunna och vördnadsvärda för de troende som...

Upplands strandlinje
förf: Nclas Björck

I artikeln "Upplands stenålder i vägen för vägen" i Populär Arkeologi 4/2003 presenterades några aspekter på arkeologin kring E4-bygget genom Uppland. En av poängerna, Upplands framväxt, blev otydlig genom redaktionens förväxling av kartorna. Därför presenteras här tre kartor som illustrerar Upplands föränderliga landskap. Att finna spåren från stenåldern är en grund för förståelse för det forntida landskapet.

I Uppland är landhöjningen och förändringar av vattennivån de utan konkurrens viktigaste aspekterna. Från mesolitikum till slutet av mellanneolitikum, sjunker havsnivån över 35 meter. I ett flackt landskap som Uppland betyder en sådan förändring många, många mil av horisontell strandförskjutning. Sådana förändringar får stora konsekvenser för hur landskapet utnyttjats genom tiderna.

I en, arkeologiskt sett, inte alltför avlägsen forntid var alla delar av Upplandhavsbotten. Ur detta perspektiv Uppland är faktiskt Sveriges yngsta landskap. De första öarna i denna region stiger ur havet under mesolitisk tid. Omkring 7000 f.kr. kan landskapet karaktäriseras som vidsträckta vattenspeglar med enstaka kobbar och skär. I takt med att landhöjningsprocessen tillväxer landytan och under en mer framskriden del av mesolitikum karaktäriseras Uppland av öar och skärgård (5200 f.kr.). Under fjärde årtusendet f.kr. framträder för första gången fastland i landskapets västra delar och öster därom en vidsträckt skärgård...

Mossliket som kom fram ur arkivet
förf: Anders Otte Stensager

Få fynd har som mossliken förmått att påverka fantasin hos betraktaren.Därför väcker naturligtvis upptäckten av ett nytt mosslik stor uppståndelse, särskilt när det gäller välbevarade lämningar som i fallen med till exempel Hulddremose-kvinnan och Tollund- och Grauballemannen.

Förväntningarna var därför höga när man nyligen gjorde ett fynd av ett mosskelett av en man med Cro Magnon-liknande drag i danska Nationamuseets arkiv! I nästan 60 år hade detta fynd från Madesø i den västsjälländska Åmose legat bortglömt. En undersökning av kraniet gjordes 1945 och då ansåg man att det måste ha tillhört en utomnordisk människa. Han grävdes fram i juni 1945 vid torvbrytning och grävarna fann också ett keramikkärl och flintyxor. Kraniet visade att mannen hade fått ett slag mitt i pannan.

Men vem var mannen? Hur gammal var han när han dog? En kol-14-undersökning har nu gjorts för att finna svar. Och denna undersökning visade att mannen var 50 år gammal när han dog och att han levde 1 800 år f.kr. Alltså en bronsåldersmänniska. Mosslik från denna tid är inte helt okända i Danmark. Madeø-mannen är ungefär jämngammal med Stenstrupsmannen, påträffad 1941.

Många mosslik hittades just under krigsåren då man intensivt bröt torv för...

Böcker

Ales stenar ur ett arkeoastronomiskt perspektiv
Bob G Lind
Stjärnljusets Förlag

Bob G Lind som beskriver sig som institutionsfri empirisk forskare i ämnet arkeoastronomi har lagt fram en kontroversiell teori att skeppssättningen Ales stenar i sydöstra Skåne skulle ha uppförts som en kombinerad solkalender och solur. Boken är en försvarsskrift för denna teori och utgör en fortsättning och utvidgning av författarens bok "Solens skepp och Als stenar" från 1996. Liksom hans tidigare bok har även denna getts en tilltalande typografisk utformning. Texten är mer sansad och anknyter delvis till akademiskt språkbruk. Nog om bokens förtjänster.

Undertecknad har flertaliga gånger såväl offentligt som privat utförligt kritiserat författarens teori, men Bob Lind tycks oförmögen att ta åt sig tillrättalägganden. Brister i undersökningsmetodik och slutsatser upprepas monotont i den nya boken. Här följer några talande exempel på författarens slarv eller okunskap. På sidan 22 står att "solen vid tiden för vårdagjämningen går upp rakt i väderstrecket öster över månadsskiftessten 12 kl 06:00". Men i tabellen i figur 4 på nästa sida står att solen går upp över den stenen den 24 mars. Infaller inte vårdagjämningen den 21 mars? Går Ales stenar fel med hela tre dygn?

Klockslaget 06:00 är inte helt...

Sedan sist

Orätt om bönorna
Vår uppmärksamma läsare Barbro Pettersson i Burs på Gotland riktar en allvarlig anmärkning mot uppgifterna på sidan 22 i artikeln om Kreta av Marie-Louise Winbladh i Populär Arkeologi nr 4/03. Barbro börjar med citat ur artikeln:
"Ärtorna tillhör arten Lathyrus cicerus L., en växt som på svenska kallas plattvial. Då denna böna är färsk måste skalet tas bort och bönan kokas noga, då den annars kan orsaka lathyrism. En liknande böna säljes i Sverige under namnet bondböna."
Enligt mina källor, som redovisas nedan, finns det en växt med det svenska namnet plattvial, men den heter Lathyrus sativus på latin. Lathyrus cicerus har jag inte några uppgifter om, men en annan vial, rödvial, har det latinska namnet Lathyrus cicera. Växten med det svenska namnet bondböna är en mycket gammal kulturväxt, odlad i Sverige sedan länge, och att den hör till ett helt annat släkte framgår av dess latinska namn Vicia faba. Släktet Vicia innehåller vickerarter och en del bönor, släktet Lathyrus inga bönor men vialarter och en del ärter, dock inte de odlade ärterna som heter Pisum sativum.

(Källor: Aldén, B., m fl 1998. Kulturväxtlexikon. Natur och Kultur! LTs förlag. Karlsson, Th. 1997. Förteckning över svenska...


beställ numret!
prenumerera!